Året som gick 2005 Text & Foto: Garry "Gnälly" Nilsson 051223: Så är det dags att inte bara lägga ännu ett blad till handlingarna, utan även hela almanackan för det gångna året förpassas in i arkivet. Blev det som ni tänkt er? Höll ni själva nyårslöftena och infriade er omgivning sina? Det känns lite udda att sammanfatta 2005, nu när decembermörkret sluter sig kring en. Det är inte utan att man blir lite melankolisk a’la Arne Weise på julafton, när man sitter och funderar över vad som kom och gick detta år.
Innan nån sätter något i halsen vill jag också inleda med att påpeka att detta inte är förbundets försök att sammanfatta år 2005. Det är webredaktörens högst subjektiva tyckanden. (Ifall ni av nån anledning hittar något att reta upp er på). Våra mästarlag, Stockholm Mean Machine (seniorer), Gefle Red Devils (u19) och Solna Chiefs (u16) må ursäkta, men 2005 var landslagets år. Sverige tog sitt första EM-guld genom tiderna och man besegrade storfavoriten Tyskland i en dramatisk final med 16-7. Förbundskapten Kristian Thore fick en perfekt uppladdning för sitt lag i och med Sveriges deltagande i World Games veckorna innan. Där blev visserligen Tyskland för svåra i finalen, men det gjorde mindre, så det hela ändå kändes som EM-uppladdning. Men alla kanske inte kommer ihåg hur nära det var att det blivit ett rejält fiasko? Finland ledde ju med 16-9 i halvtid i semifinalen och den finske receiver som sumpade Petrus Penkkis tänkta TD passning i början av andra halvlek drömmer nog mardrömmar ännu.	Finsk sisu rådde inte på Sverige denna gång.
Det svenska anfallsspelet hade dittills gått i baklås, men kapten Thore chansade då på rutin, i form av Håkan Eriksson som QB. Veteranen Håkan hade fått utstå mycket spott och spä i diverse forum inför denna turnering och många undrade vad Thore tänkte som tog med honom. Desto roligare var det då att konstatera att Håkan visade vägen i den svenska vändningen. Han blev matchens MVP och Sverige gick till final efter en 23-19 seger. I finalen blev det sen en uppvisning i defensiv fotboll, där Carl-Johan ”Micro” Björk och Calle Carlsson fullständigt dominerade planen. Johan Perlström gjorde den förlösande svenska TD’n i den andra kvarten. Välförtjänt för Sveriges ”glamour boy” nummer 1, som fick gå ut som vinnare i sin sista landskamp. Var fanns ni? Lika roligt var kanske inte medias bevakning. Visst, Skånetidningarna var vakna och skrev helsidesreportage. Men våra rikstäckande drakar var pinsamt ointresserade. Inte heller TV hade nån lust att sända, vilket kanske var mera väntat. Å andra sidan, endast 2.027 åskådare hade behagat ta sig till Malmö IP på finaldagen och är inte amerikanska fotbolls Sverige mer intresserade, varför skulle då media vara det? Som bonus vann sen ett ungt och orutinerat landslag finnkampen i slutet av september. En imponerande insats av blågult, som stod som segrare med 28-24.
Man ska sluta medan man står på toppen heter det ju och dessvärre visade sig det stämma i Kristian Thores fall. Tiden räckte helt enkelt inte till för att fortsätta över VM i Japan och förbundsstyrelsen får därmed se sig om efter en ny förbundskapten. Tack för en storstilad och minnesvärd insats Kristian. Men du kommer aldrig att få mig att hålla på ”di blåe”. Vårt u19 landslag hade det inte lika lätt. Visserligen valde man att sikta framåt mot 2006, men det blev stryk i nordiska mästerskapen på hemmaplan mot ett lika ungt och hungrigt Danmark. Att vi sen vann tredjepris matchen mot Norge hjälpte föga. Förbundskapten Christian Larsson fick därmed lämna över rodret till Janne Jenmert som får försöka räta upp skutan nästa säsong.. Sju av nio Stockholm Mean Machine tog alltså hem sitt sjunde senior-SM guld på nio år. Ett fullständigt fantastiskt facit. I år kändes det visserligen som man kunde delat ut guldmedaljerna redan i samband med Superserie premiären, men det skulle ändå visa sig att de regerande mästarna fick jobba för guldet.	Än en gång fick stockholmarna Carlstad på fall.
Nykomlingarna Göteborg Marvels får väl sägas vara årets positiva överraskning. Kristian Thore fick efterhand ordning på sammanslagningen av Giants och Mustangs och till och med ”Hippie” Ahlqvist fanns nu med i laguppställningen på bortamatcherna. Den glade ”Hippie” lovade för övrigt att försöka spela fram till 2010, för att därmed kunna stoltsera med att spelat över fyra årtionden!!. Göteborg fick i alla fall ge sig i semifinalen mot ett taggat Carlstad och därmed blev det en repris på fjolårets SM-final, eftersom Stockholm enkelt avfärdade Arlanda. Men lika lätt gick det inte i finalen. Crusaders bjöd upp till en riktigt bra och spännande match och ska ha all heder av insatsen. Att det blev fjärde raka silvret är ingenting att skämmas över. Belackarna kommer till största delen från anonyma människor som aldrig varit i närheten av en SM-final och Carlstad har trots allt tillhört Sveriges två bästa lag fyra år i rad. Men Stockholm är och förblir landets bästa lag och jag har svårt att se att det ska ske någon förändring under de närmaste åren. Europaspel lockar till sig talanger och nu har man även genom Fredrik Pihlbäcks idoga arbete börjat få ordning på de egna ungdomsleden. En bit kvar Laget har dock ännu en bit kvar till högsta Europanivå. Visserligen besegrade man Moskva på bortaplan i gruppspelet i EuroBowl, men Bergamo blev allt för svåra i semifinalen. 42-27 blev de italienska segersiffrorna. Att stegen till toppen är långt bevisades sen av att Lions föll sen klart mot Vienna Vikings i årets Europafinal.
Men guldet till trots så saknades det tyvärr något hos Mean Machines. För varje gång jag sett Stockholm spela har jag alltid möts av ett leende samt ett varmt och kraftfullt handslag från lagets allt-i-allo Peter Ridder. Nu finns han inte med oss längre och i mina ögon kommer det alltid att saknas en man där på sidlinjen. Årets spelare blev givetvis en Stockholms spelare. Mycket välförtjänt gick titeln till Oskar Dahlman. Och apropå utmärkelser, årets domare blev åter igen veteranen Fereed Adus. Välförtjänt, även om man gärna skulle vilja se lite nya namn kliva fram. Men var ska man hitta dessa? Domarsituationen är väl kanske inte katastrofal, men i alla fall inte långt ifrån. Den var förresten så dålig, så att man vid ett tillfälle var tvungen att ringa undertecknad, som inte dömt på snart 10 år, för att få ihop en fyrmanna crew!!! Och då handlade det ändå om en match i Superettan!!! Nästa säsong är det tänkt att även u19 ska spelas på våren. Det som oroar mig är inte bristen på coacher och ledare. Detta är något som föreningarna måste lära sig hantera för att sporten ska växa. Den stora hindret i mina ögon är i stället domarsituationen. Det har stundtals varit kaos i år, jag bävar inför nästa säsong!!!	Segerglädje för Gefle i u19. Då handlade det om höstrusk, nu kommer serien att spelas under våren.
Superettan – en succé Superettan ja, helt klart årets succé i mina ögon. Visserligen fick vi en fullpoängare och en nollpoängare, men ändå kändes det som om det nästan inte fanns en enda ointressant match. Serien kom till av en slump, i och med att tre söderlag drog sig ur div I spel. Därmed slussades Limhamn och Kristianstad in i den norra divisionen och det blev ett lyckokast. Limhamn var till sist det starkast laget och man vann också div I finalen över Djurgården (tidigare KTH Osquars) med 7-0. Vi var nog många som trodde att segern skulle bli större för skåningarna, då Djurgården fått ryktet om att spela en ganska trist och förutsägbar fotboll. Men man visade sig väl värdiga en den finalplats som man la grunden till redan i seriepremiären, då man besegrade huvudkonkurrenten Tyresö. I och med Superettans införande spelades det fyra geografiska div II serier. Kul att se tre lag i norrtvåan, trots att Luleå drog sig ur. Westerbotten tog seriesegern, Norrköping vann i öster, Carlstad B vann västra, medan Lugi tog hem söderslutspelet. De två kvalmatcherna vanns sen av Westerbotten (mot Norrköping, 12-6) och Lugi (mot Carlstad B, 50-0). Med fem lag Superserien, 10 lag i ettan, fem och 14 lag i tvåan så fullföljde 29 lag årets seriespel och då var tre av dessa b-lag. Nio lag drog sig ur… ett problem som måste lösas inför framtiden. Limhamn kommer hur som helst att spela i nästa års Superserie, vilken kommer att bestå av sex lag. Förhoppningsvis når vi så småningom upp till åtta värdiga kombatanter. Upplägget med Superettan består (tack SAFF), även om det ”bara” blir nio lag denna gång, då Lugi valt att tacka nej till sin plats.
Första guldet för Gefle Gefle Red Devils plockade hem föreningens första SM-guld när laget utklassade Göteborg i årets u19 final. Då hade man dessförinnan fått slita hårt mot Tyresö i semifinalen, där man till slut kunde vinna med 13-12. Göteborg hade en nästan lika tuff match i sin semi, då södervinnarna Halmstad slogs tillbaks med 14-12. 20 stycken u19 föreningar genomförde årets seriespel. Godkänt, men inte mer. Extra plus dock till Stockholmsregionen, som fick ihop hela sju lag. Även i u16 kom 20 klubbar till spel. Där går julens stjärnor till södra (7 lag) och mellersta (6) distrikten. Guldet hamnade dock i Stockholm sedan Solna Chiefs efter ett besök i Kristanstad kunde titulera svenska mästare med segersiffrorna 38-12. Chiefs hade i semifinalen enkelt avfärdat Uppsala, medan Predators besegrat Göteborg Marvels. I övrigt då? ViaSat Sport fortsatte visa NFL i TV och det ber man att få tacka för. Herrarna Dahlborn och Flato kämpar på för att få in den ovala bollen i sändningstablåerna och de är väl värda all uppskattning.	Välkommen tillbaks, Rik Parker!
Mitt stora tack i år går annars till Steven Barkar (känd och ibland även ökänd legend för oss som varit med ett tag inom sporten) som efter idogt surfande på Internet hittade Stream TV åt oss vanliga dödliga. Därmed blev det möjligt att se i stort sätt samtliga matcher direkt i datorn, även om kvaliteten på sändningarna inte alltid är optimal. Jag har tillbringat många helgkvällar framför burken, men nu har jag äntligen kommit mig för att dra en sladd från datorn till TV’n också. Tack Steven, du är årets hjälte i mina ögon! Det var inte lika kul att Ola Kimrin cuttades från Tennessee Titans när det var dags för NFL säsongen att dra igång på allvar. Hade räknat med att se premiären på plats i Pittsburgh, men av detta blev intet. Fan… enkelt uttryckt. Det hade varit jävligt kul med Ola som ordinarie kicker i Titans i år. Det är få människor jag tycker är värda chansen så mycket som den sympatiske skånepågen. Roligare var det att Gurra Rydstedt slog sin in i startuppställningen på Stanford University. Roligt var också Jocke Holms TD i NFL Europé och ”Micro” Björks framgångar i samma liga Välkommen åter Rik! Annat som jag tyckte var positivt i år var att återse Rik Parker coachande på sidllinjen. (Visserligen i Djyyrgårn’ då, men jag ska försöka att inte låta mitt tyckande om lag i andra sporter påverka det som sker i samband med den ovala bollen). Välkommen åter Rik!
Tampa Bays Mike Alstott flyger in i endzone för en TD mot Washington	Lika kul är det att ”Lille-Mats” Eriksson återbördas till de svenska landslagsleden, nu som coach i juniorstaben. Tur att vi lyckats rycka loss honom från Danmark, där han var verksam en period, annars hade den pratglade pågen blivit ännu mer obegriplig i sitt språk. Och man lär väl höra och se mer av honom i och med att Limhamn åter är tillbaks där de hör hemma, dvs i Superserien. Priset som årets underhållare går annars som vanligt till Arlandas egen komiker Knutte Lövgren. Vansinnigt partisk och pratglad… men underhållande och dessutom alltid med ett leende. Fast frågan är om våra domare tycker det är lika kul när han får tag i mikrofonen? Jag har bara mött hans like en gång, det var i den från C4 Lions komne Johan Magnusson. Mannen med de dåliga vitsarna, det stora leendet och den alltid lika välpressade Armani kostymen. De finns få som Knutte och Johan och de måste vårdas ömt, precis som fridlysta växter. Men de måste också tuktas ordentligt, så de inte växer för vilt....
Till sist… Jag fick uppleva ett optimalt klimax när det gäller fotboll i november. Var på innerplan när Tampa Bay mötte Washington i 10:e omgången. I en sagolik match som Redskins ledde, svarade Buccaneers med en TD då knappa minuten återstod av matchen. En extra poäng hade tagit matchen till förlängning. Men efter två straff mot Redskins kunde inte Buccs coach Jon Gruden motstå att gå för två poäng. 70.000 åskådare visste alla vilket spel som skulle komma, Joe Gibbs i Redskins visste och hans spelare visste. Tampa Bay’s all-time hero Mike Alstott skulle försöka bära bollen in i endzone. Den stämning som var inne i Raymond James Stadium gick att ta på, huden knottrade sig och jag har aldrig känt något liknade i något sammanhang. När sen Alstott tog sig in i endzone utbröt det största jubel jag någonsin hört och man stod där och frös i Florida värmen med tårar i ögonvråna. Som en mycket korpulent ”trucker” skrek på vägen från arenan: ”THEEE BEST EEEVER, WHATTA’ FUCKIN’ GAME!!!
Allra sist… jag skrev en krönika även förra året… och avslutade den med några ord från det julkort jag just fått från vännen och före detta SAFF ordföranden Christer Lantz. I år kommer det inget julkort från ”Don Christos”…. och ingen hälsning med ett av de små latinska valspråk du då och då använde. Hade min språkbegåvning varit lika bra som din, så hade jag avslutat denna årskrönika med att översätta ditt klassiska citat till latin. Det kan jag nu inte, men om du av någon outgrundlig anledning kan se detta från din himmel, så lovar jag att vårda dessa ord ömt på min vandring i livet. Tack för allt Christer och jag vet en sak... att du skulle uppskatta att alla vi som på ett eller annat sätt är inblandade i amerikansk fotboll i Sverige, tar nya tag 2006 med ett kraftfullt ”FULL FART FRAMÅT”. God Jul, Gott Nytt År och Må edra fötter gå med er! Garry	Hon var kvar även i år, Brooke Newton, cheerleader i Buccaneers. Det var visst nån fotbollsmatch där också.....