”Superettan” – en serie som gör skäl för smeknamnet Text & Foto: Garry Nilsson 050505: Åtta lag från norr samt sex som blev tre som blev två från söder. Där har vi konceptet för vad som ser ut att bli årets absolut största begivenhet i fotbolls-Sverige. För om Superserien ser rumphuggen ut och avgjord på förhand, så är div-I ett veritabelt getingbo, där varje match ser oerhört intressant ut. Så välkomna till vad som av en ren slump kan bli SAFF’s största lyckokast på år och dag. Tre lag spelade i Superserien förra året, till det lägger vi en trio lag som alla fått känna på guldglans i fornstora dagar. Dessutom fyra lag som alla på ett eller annat sätt tillhört elitskiktet i Sverige, åtminstone under någon period. Det gör att allt är upplagt för spänning, dramatik och kamp, hela vägen in i kaklet. Självklart så kan jag inte heller låta bli att sticka ut hakan och slänga ur mig några tips inför helgens premiäromgång. Och trots att det vid en första anblick ser otroligt jämnt ut, så tror jag två lag kommer att segla ifrån något i toppen, och därmed bli de som gör upp om titen div-1 mästare (kom gärna med ett bättre namn någon). Dessa två är Limhamn Griffins och Tyresö Royal Crowns.
Det blev inte Superserien för skånepågarna trots att man ansökte om detta. Nu vill man ta revansch och det finns goda förutsättningar. Sveriges bästa brödrapar förenas förmodligen, då Patrick Lundqvist med all säkerhet återkommer från spel i NFL Europe. Broderskapet Magnus finns på plats från start och leder ett defense som kommer att tillhöra seriens bästa. Annars har det varit tyst kring Griffins, sedan det mullrade kraftigt kring det uteblivna Superserieplatsen. Men man bör inte låta sig luras, Johan Olssons pågar går till final! Där lär man få möta Tyresö, hos vilka herrarna Jenmert och Ehrenreich åter finns vid rodret. Man lämnade Superserien frivilligt inför säsongen, men trots att laget är ungt finns många rutinerade spelare. En exemplarisk ungdomsverksamhet, där man till skillnad från många andra, lyckas få spelarna att stanna kvar efter juniortiden, ger också en utsökt grund att stå på. En skadefri Johan Rauge blir kanske Superettans bäste RB och han kompletteras av en kanadensisk QB, Terry Kleinsmith. Två linebackers av hög klass finns i Micke Katz och Noghor Jermide. Det här laget räcker långt, förmodligen ända fram till final.	Johan Rauge, även i år med Solna som motståndare, fast i en annan division.
Finns det då några hot mot toppduon? Jo, givetvis. Som främsta utmanaren ser jag, till coach Leo Billgrens förträt, Solna Chiefs, ett Chiefs som också valde att kliva av Superserien. Där fortsätter samme Leo oförtrutet sin kamp för öppenheten inom amerikansk fotboll i Sverige. Tyvärr är denna gentleman alltför ensam om detta. Men det innebär givetvis att man skulle kunna säga mycket om årets Chiefs. Fast ni har å andra sidan redan läst allt. Leo håller fortfarande i lagets anfall, vilket gör att vi kan se fram emot ett omväxlande och spännande spel, där man får se bollen flyga i luften. Defensivt har min långhårige trätobroder Östlund ersatts av importerad kraft. Får dessa herrar ordning på läckaget från förra året, så kan det bli riktigt intressant för Chiefs del, då man ändå har en rejäl stomme kvar av fjolårslaget. Uppsala, joker 2 Uppsala är joker nummer två. Headcoach och QB Scott Blundon gör sitt sista år (har ni hört den förut?) som spelare och vill med all säkerhet avsluta sin karriär som vinnare. LB veteranen Jörgen Tegefjord tillhör fortfarande den yppersta eliten när han är skadefri. De senaste åren har dock 86ers trupp sett alltför tunn ut för att man ska ses som en kandidat får Superserien. Men slipper man skador, samt att de gamla rävarna orkar hela året så finns skrällpotential. (Förutom de redan nämnda så räknar man med namn som Nilsen, Gellerbrink och Green). Förlusten av Babak Houshmand (till Stockholm) är dock kännbar. Örebro känns svårbedömt, och det har inte sluppit ut mycket infom om vilka veteranter som återfinns i truppen. Värre är kanske att man aldrig se vad som kunde blivit av tandemparet Marcus Hegbo – Johan Ståhl. QB Hegbo hamnade i Stockholm och Ståhl på college. Ursäkta, men jag tycker det är skittrist!! Vill minnas att jag för något år sedan bad övriga klubbar att ge högaktningsfullt fan i att värva nån av dessa killar, men så blev inte fallet. Ståhl lär i alla fall återkomma efter spel i USA. Black Knights kan säkert rycka åt sig en och annan överraskande skalp i år, men jag tror inte det räcker för att tillhöra toppskiktet.
Vad Djurgården har för spelartrupp vet få i nuläget. Likt storstadskollegorna i Superserien, Göteborg, så väljer man att ligga lägre än lågt. Men med Mathias Holmgren i staben, så kan man vara övertygad om att laget kommer att vara välcoachat och organiserat. Däremot tror jag inte, trots att man kan räkna med ett och annat nyförvärv, att gamla Osquars räcker till för att hålla till i den absoluta toppen. Skånelag nummer två är Kristianstad och jag borde väl hålla på Lions i år, med tanke på att jag har ”Mr. C4”, Lasse Dahls hjälm och skor hemma på ”troféhyllan” (Ni vet, den där killen som är den ende som kan matcha Scott Blundon i antalet comebacks). Lions är en klubb med tradition, men det måste ju till förnyelse också. Det har varit otäckt tyst kring klubben under ett flertal år, och nu blir motståndet betydligt tuffare. Men bröderna Pandrea, duktige Ola Schöön och klubbens allt-i-allo Uffe Andersson är ju kvalitetsspelare. Men laget räcker inte till för en plats i toppen. Så börjar vi närma oss botten av min tänkta sluttabell. Tre lag återfinns, som jag inte tror kan matcha övriga. Bland dessa hittar vi Täby Flyers. Det har varit tyst om laget i år, men man kan nog anta att det blir ”gamla vanliga Täby”. Detta innebär ett tungt lag, men också ganska förutsägbart. Det är springspel som gäller, även om QB veteranen Erik Granström genom åren visat att laget kan passa om man vill.	Täby lär även i år försöka ta sig fram på marken. Men orkar Valle Angelow bära dem framåt även i år?
Orkar Valle? Orkar Valdemar Angelow dra på sig skydden i år igen? Jag hoppas det, för den mannen är i mina ögon en av de största hjältarna vi haft i den här sporten. Hans vilja slår allt jag sätt och kan försätta berg. Därmed blir Flyers sevärda, men jag tror ändå laget tvingas hålla till godo med en placering på den nedre halvan av tabellen. Där träffar vi också på Gefle. Det lär bli ett ungt Red Devils som kommer till spel i Superettan. Man har på allvar etablerat sig på juniorsidan och lyckas tydligen, likt Tyresö, behålla dessa killar. Tränare Niklas Carlsson har en förkärlek till att springa med bollen, och så lär det väl bli även i år. Men räcker tyngden till mot dessa mer rutinerade motståndare? Man lär ha fått fram hot även i luften och QB Per Engqvist kan därmed få chansen att leda ett mer varierat anfall. Men rykten talar också om importstöd. Detta kan nog behövas, för Gefle får ändå slåss i botten. Slutligen har vi Västerås. Det var några år sen vi såg Roedeers på den här nivån. Men några kända ansikten har ”återuppstått” från den gamla goda tiden. ”The Norwegian Nightmare”, Christer Gangstad, minns jag som en klass spelare. Patrik Edstam, en gång mycket lovande receiver, är nu omskolad till RB. Men som sagt, åren går…. På rostern ser man att QB positionen bl.a. innehas av två gamla uvar, som jag minns från andra positioner, nämligen Mats Sedlacek och Stefan Borell. Men där finns också många nya ansikten och trots mångårig rutin på vissa håll, så blir det ”bottenträsket” för Västerås i år. Ja, det var det hela, (även om jag vet att denna preview är långt ifrån heltäckande). Jag tror vi får en ruskigt spännande serie, med mängder av jämna matcher. Och även om vissa lag ser starkare ut än andra så finns det inga givna segrar att hämta i den här serien. Grattis publiken, Superettan är flygfärdig!