Årskrönika 2003

2003 är härmed lagt till handlingarna. Var det ett bra år då? Nja, fotbollsmässigt sätt kunde det väl ha varit bättre. Men man har ändå, likt gamle Hans Holmer, kunnat skönja några brinnande ljus i mörkret. Förhoppningsvis håller sig lågorna brinnande och kastar ett varmt och trivsamt sken över 2004. Men vad hände då, nådens år 2003?

Det började i alla fall på bästa sätt! Den glade gamängen och basketfantasten Magnus Dahlborn, sportchef hos ViaSat Sport, bjöd på nyårskarameller i form av ett direktsänt NFL-slutspel. Att man nu under hösten även bjuder på söndagsmatcher live (förutom som tidigare "Monday Night Football" live) gör ju inte det hela sämre. Och att vi också får orginalljudet är en extra bonus. Fem fotbollar av fem möjliga, till Magnus och hans kollegor.

Nästa positiva nyhet kom när Carl-Johan Blomwall blev klar för collegespel hos Temple Owls. Därmed har vi en svensk uppe på absolut högsta collegenivå!! Visst, avundsjuka och onda ögon hävdar säkert att Owls är strykpojkar i Div I-A, men även om man slutade 0-7 i Big East så var det bara topplaget Miami som bjöd på storpisk.

Årets collegesäsong ser förresten ut att sluta i ett kaos utan like. Tanken med BCS (Bowl Championship Series) var ju att para ihop lagen som rankades som etta och tvåa i en av de fyra stora Bowlmatcherna. Men i år har det blivit ren cirkus. BCS, som inte nöjer sig med de officiella rankinglistorna AP och USA Today/CNN, anlitar också ett antal datorer. Och av någon anledning lyckas dessa få förstarankade USC till en tredjeplats. Därmed möter officiellt första rankade USC fjärderankade Michigan på nyårsdagen i RoseBowl, medan tvåan och trean, LSU och Oklahoma, möts i den tänkta finalen den 4:e januari (Suger Bowl).

Om vi håller oss kvar på andra sidan, så var det Tampa Bay som vann SuperBowl, sedan man krossat Oakland med en mästerlig defensiv uppvisning. Men sett med svenska ögon, så var den stora nyheten att Ola Kimrin i februari blev signad av Dallas Cowboys. Det gick riktigt hyggligt för Ola som hängde med i kampen om kickerplatsen ända in på mållinjen. Tyvärr valde sen legendariske Bill Parcells att behålla Billy Cundiff före Ola, men det blev ändå ett antal fieldgoal i träningsmatcherna, samt reportage i TV 4.

Europacuper

Här hemma deltog Stockholm Mean Machine i EuroBowl, medan Carlstad Crusaders spelade EFAF Cup. Stockholm inledde med att vinna en rysare på bortaplan i Moskva mot Patriots, men fick sen se sig besegrade efter förlängning hemma på Zinkensdamm, av Badalona Drags. Respass i gruppspelet därmed. För Carlstad gick det bättre. Efter två förhållandevis enkla segrar mot nordiskt motstånd, mötte man på bortaplan (Innsbruck) Tyreolean Raiders i finalen, och det blev seger med imponerande 28-7. Crusaders seglade därmed upp som givna kandidater till SM-guldet….

Helgjuten insats av Jens

Innan vi lämnar den internationella scenen, Jens Pettersson gjorde en helgjuten insats som linebacker i Scottish Claymores. Även om jag tycker att NFL Europe saknar det mesta i form av upplägg, dramatik och spänning, så var det kul att Jens lyckades så pass bra. Dan Pettersson och Michael Jonsson var våra övriga bidrag denna säsong.

Under vårsäsongen hann vi också med u16 serien. Tyresö Royal Crowns tog hem SM-pokalen efter seger mot Ystad Rockets i finalen, 12-6. Mycket välförtjänt får man väl säga, då klubben varit i final fyra av de senaste fem åren. Nu blev det äntligen seger och matchhjälte för Royal Crowns blev Simon Lundqvist som gjorde lagets bägge TD's.

Superserien så… då var vi tillbaks bland de mindre lustiga händelserna under året. Det stod tidigt klart att Norrköping inte skulle komma till spel efter fjolårets mindre roliga säsong. Därmed var det bara sju lag och serien haltade. Samma dag som serien hade "tjuvpremiär" stod det klart att Göteborg Giants drog sig ur. Därmed var det bara sex lag och nu haltade visserligen inte serien, men det såg förbannat tunt ut. Mitt under sommaruppehållet kom så katastrofen. Limhamn Griffins beslutade sig för att inte fullfölja, då truppen blivit alltför tunn. Därmed var det bara fem lag och serien inte bara haltade utan var en ren parodi. Betyg: En punkterad fotboll!!

Nåja… det spelades trots allt en del riktigt hygglig fotboll också och det var jämnare än någonsin. Att vi dessutom fick se ett flertal svenska QB's starta hos lagen lovar gott inför framtiden. Kontinuiteten saknades dock, i och med att det kunde gå både tre och fyra veckor mellan matcherna för lagen. Solna Chiefs drabbades värst och blev också det enda laget som inte gick till slutspel. Carlstad tog hem seriesegern och vägen till finalen gick smärtfritt via semifinalseger mot Tyresö. Arlanda Jets slutade tvåa och hade heller inga problem att ta sig till final, via en klar seger över fjolårsmästarna Stockholm.

Lyckat finalarrangemang!

Finalen spelades på Kristineberg i Stockholm. Ett rejält lyft jämfört med stentrista "Zunken" som varit finalarena alltför länge. Det blev ett riktigt lyckat arrangemang, TV-sändning och två på pappret jämna lag gjorde inte det hela sämre. Sen må vänner av god defensiv tycka att jag är en tråkvarg och en träbock, men matchen som sådan var den tristaste final jag upplevt!! Man ska inte kunna vinna finalen med en enda completion… men det var precis vad Arlanda gjorde. 14-7 blev segersiffrorna efter en strålande defensiv insats som gjorde att Carlstad endast tog sig 99 yards under hela matchen. (Att jämföras med Jets RB Johan Engstrand, som på egen hand hade 174!!).

Samtidigt vet jag inte vad man tänkte hos Crusaders, som valde att matcha en svårt haltande Johan Larsson som QB från start…. En Johan, vars styrka är att själv kunna dra iväg!! Kanske trodde man att en tejpad Johan skulle hålla, men ack så fel man hade. Arlanda höll sig däremot till sin gameplan och vann hur som helst, en välförtjänt seger. En jämn match och (tack och lov) ett nytt mästarlag… men underhållande?

Carlstad fick trösta sig med att lagets d-line ankare, Erik Håkansson, kammade hem priset som årets spelare. Utmärkelsen delades ut i samband med SM-banketten. Mer Crusaders blev det när B. D. Kennedy tog hem priset som årets coach.

Licenskaos i div I

Div I serierna blev ett kaos och sammelsurium utan like!! Att man ska licensera spelare INNAN de spelar borde vara självklart, särskilt med tanke på skaderisk och försäkringar… Men ack nej!! Största syndarna var Odensala Hogs, som förlorade fyra av sina matcher med 1-0 därav. I söder och väster lyckades man med licenserna, men där hade man istället tre lag som drog sig ur under pågående säsong…. Nåja, det blev tillsist ett div I slutspel och där drog Örebro och Sundsvall det längsta strået. När sen div I finalen avgjordes visade Örebro att explosivitet och snabbhet var vida överlägset kraft och styrka, och segern med 55-18 var odiskutabel. Nu får ändå Sundsvall chansen till revansch nästa år, då bägge laget (tillsammans med Jamtland) kommer att spela i Superserien nästa år. Då har vi åter åtta lag i den högsta serien och förhoppningsvis genomför alla säsongen.

Landslag

Kontinuitet har man i alla fall i Finland. Jag har tappat räkningen på antalet matcher som duktige Petrus Penkki stått som QB för de blåvita lejonen och än en gång såg han till att grusa de svenska segerförhoppningarna. 20-7 blev de finska segersiffrorna i säsongens enda seniorlandskamp. Kort förberedelsetid var kanske en orsak, men matchen lämnade många frågetecken efter sig. Förbundskapten Kristian Thore har dock sagt sig bygga för framtiden, så domedagsklockorna får vara tysta tills vidare. På juniorsidan gick det lite bättre, även om Finland även där avgick med segern i det nordiska mästerskap som spelades. Efter en enkel seger med 60-0 mot Norge, så blev det svenskarna som kammade noll i finalen.

Juniorer

I u-19 visade Carlstad åter sin överlägsenhet. Fjärde raka guldet var ett faktum, sedan man besegrat Tyresö i finalen med 32-18. Man har ett fysiskt starkt lag och mer komplett än vad någon annan förening kan mönstra. Tyvärr blev det lite smolk i u19-bägaren i den mellersta serien. Uppsala fick bära hundhuvudet, då man drog sig ur i sista omgången, något som kostade Gefle en slutspelsplats.

Ja, det var väl i stort sätt det hela… Sammanfattningsvis kan man väl säga att säsongen bjudit på en rejäl "busgrogg". Finaste champagne och XO cognac har blandats med sur bultöl och Vino Tinto. Goda insatser har varvats med total fiaskon, både sportsligt och arrangemangsmässigt. Och då har jag ändå inte berört domarnivån en enda gång… men vissa saker bör man tala tyst om! Dock ska sägas, att med det intresse som vissa föreningar visar för utvecklingen på domarsidan… ja, då har vi vad vi förtjänar!!

2004 ligger runt hörnet… Det blir vad vi gör det till och jag kan inte låta bli att plocka fram en god gammal devis: Full Fart Framåt!